Det spelar ingen roll längre, jag lovar, det gör inte det. Du berör mej inte och jag får inte svårt att andas när jag ser att du går med i en facebookgrupp. Jag stannar inte upp om vi är online samtidigt. Det spelar ingen roll att du bara skrivit hey tjejen hey på chatten när du var full en enda gång på flera månader. Jag bryr mej inte att du gjort mej illa, och jag blir inte ledsen när jag hör att du förstör för dej själv heller. Och doften jag längtar efter är inte din längre, det är sant. Du finns inte längre på samtalslistan. Men. Men, den där bänken. Det kommer alltid att vara den där bänken, iallafall för mej. Där vi pussades när det var femton minuter till mitt tåg, där jag gömde mej i din hals. Där du sa hur cool jag var. Där du tittade på mitt lejonhalsband. Där du tittade på mitt nagellack, du vet detdär jag köpte i Paris med Olivia. Och du sa att du trodde att vi aldrig skulle ses mer. Men du hade fel, förstås. Och vi kramades och jag om jag skulle komma riktigt riktigt nära fick jag ställa mej på tå.
Jag tittar mej oftast inte omkring ett extra varv när jag kommer ner till perrongen för att råka se dej där, jag lovar, men den där bänken. Tänker ofta att det skulle vara mer lägligt att ta en annan station. Inte fucking slussen som man passerar så gott som varje dag. Så du stannar på min näthinna. Din jäkel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag vet inte exakt vem det rör sig om. Men jag fattar exakt vad du menar. Gud så bra skrivet. Exakt så känner jag.
SvaraRaderaKollar mig omkring, väntar fem minuter extra på ett nytt tåg bara för att det är Hagsätra och inte Skarpnäck. När det egentligen inte spelar någon jävla roll.
Usch. Det där måste ta tags i, vi kan inte vara så här ymkliga och ledsna Hanna! I sommar så ska vi ersätta minnen med nya fina pojkar och sånt. Skriva över de gamla filerna med nya dokument.
Det tycker jag vi skakar hand på.
underbart skrivet
SvaraRadera