Jag har ärvt en grej för utsikter. Jag gillar att kunna komma upp lite högre och se lite mer. Alla höga husen får mej att känna mej inburad när jag går hem från skolan. Så jag tar en omväg, ner till vattnet. När jag ska till cafe44 går jag istället för att ta bussen för att kunna överblicka en del. Stå där och tänka lite. Alltid när jag mår dåligt vill jag ha utsikt.
Nu snöar det för mycket. Inte lite öppen luft någonstans, man ser bara ett par meter. Och fast jag kommer sakna snön när den försvinner för all framtid drömmer jag om att efter jag vaknar vika upp tältduken, sträcka på mej och le när jag ser min savann. Eller på en båt, så långt ögat når bara vatten. Eller kanske isflak, eller kanske nån havssköldpadda eller ryggfenan på en haj.
Annat ämne: Jag känner att det är stora förändringar på gång. Stay tuned.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag känner den rebelliska tonåringen i mig växa fram, den där busiga lite struliga Sara.
SvaraRaderaI alla fall känner jag också att förändring och stora saker är på gång. Vi får hålla koll på varandra.